Han ska vara en person som jag kan se upp till och beundra och som jag samidigt kan ge råd till och vara ett stöd för. Han ska säga till mig när jag är larvig, rädd, mesig eller nojjig och behöver skärpa mig. Jag vill veta vad han tycker och har för sig och jag vill diskutera våra olikheter och tycka att det är härligt att tycka lika och lika härligt att tycka olika. När jag ser honom i ett hav av människor glänser han mer än alla andra. Låter det rimligt?